8 SIDORs blogg

Visst är Eurovison Song Contest en musikfest.
Men nu har den blivit viktigare än så.
Nu handlar inte inte bara om toner utan också om politik.

Det är ingen nyhet.
Länge har länder som varit ovänner gett varandra låga poäng.
Länder som varit kompisar har hjälpt varandra.
Sverige brukar ge Norge höga poäng.
Vi brukar få höga poäng av Norge.
Det har ingen haft så mycket emot.

Men förra året blev det annorlunda.
Tysklands ledare var med
och tvingade Grekands regering
att spara pengar.
Grekerna hade slut på pengar och behövde hjälp.
I melodifestivalen fick
Tyskland 0 poäng av grekerna.
De hämnades.

I år är det tre andra länder som har
kommit i bråk.
Det är Vitryssland, Ryssland och Azerbajdzjan.

I finalen fick Rysslands låt 0 poäng av Azerbajdzjan.
Men så skulle det inte varit.
Många röster hade försvunnit Azerbajdzjan.
Kanske någon slarvat bort den med flit.

Ryssarna blev sura.
De hade själva gett Azerbajdzjan högsta poäng.

Ryssland utrikesminister lovade
att landet ska hämnas.

Azerbajdzjans utrikesminister lovade
att någon ska straffas.

Samtidigt började Vitrysslands ledare bli arg.
Vitryssland fick 0 poäng av Ryssland.

- Ryssarna har fuskat, sade han i tv.

Det är konstigt att politikerna i just de
här tre länderna är noga med att allt går rätt till.
När de har vunnit i de politiska valen
så är det många experter sagt att de fuskat.
Men det visar väl hur viktig meloditävlingen har blivit.

Nästa år kanske politikerna själva kommer och sjunger.



Bengt Fredrikson

På lördag spelar Sverige semifinal
i ishockey-VM i Stockholm.
En del människor bryr sig säkert om det.
Men många fler människor pratar hellre
om vad som händer i Malmö.
I Malmö är det final i Eurovision Song Contest.

Vi är hundra miljoner människor
som kommer att sätta oss
framför tv-apparaterna
och se på festen.
Jag kommer att sitta där och heja på Island.

Jag tycker att Islands låt är riktigt tråkig.
Jag gäspade när Eythor Ingi sjöng Ég á lif i semifinalen i
Eurovision Song Contest
Ändå jublade jag när låten gick till final.
Jag tycker om Island
och jag vet hur viktig meloditävlingen
är för dem.
Island är ett litet land med stolta människor.
De vill så gärna vinna.

På sätt och vis är det Sveriges fel att Island inte har vunnit.
1999 tävlade sångerskan Selma för Island.
Hon sjöng låten All of luck.
Alla älskade den.
När finalen började var de flesta säkra på att Selma skulle vinna.
Det var den enda låt experterna pratade om.

Men så hände något konstigt.
Charlotte Perrelli från Sverige började sjunga
Take me to your heaven.
De svenska experterna hade skrattat åt låten.
Radion vägrade att spela den.
Den var för töntig.
Ingen svensk trodde att Charlotte skulle ha någon chans.

Men resten av Europa tyckte annorlunda.
De gillade låten.
Vid omröstningen öste de poäng över Charlotte Perrelli.
Förvånade och besvikna islänningar tittade på.
Sverige vann och Island fick nöja sig med andra plats.
Island har aldrig kommit på en så bra plats.
Men det var ingen tröst.
Islänningarna kände sig lurade på en säker seger.


Eythor Ingi Foto: Alastair Grant/Scanpix


Island vinner säkert inte i år heller.
Men jag hoppas att det går bra för dem.
Nu har de en större chans än på länge.
Det har Sverige, Norge, Finland och Danmark också.
Alla nordiska länder är med till finalen.

Det brukar vara så att länder som ligger
nära varandra gärna röstar på varandras låtar.
De nordiska länderna brukar göra det.
Vi kan vara ganska säkra på att få hyfsade poäng av våra grannar.

Tyskarna är säkert mer nervösa.
Det beror konstigt nog på den ekonomiska krisen i EU.
Många länder har ont om pengar
och Tyskland har varit med och tvingat dem att spara.
Det har fått folk i flera länder att tycka illa om tyskarna.
Förra året var det grekerna som var sura.
De gav Tyskland 0 poäng.
I år finns det risk att Portugal, Spanien,
Italien och några till gör samma sak.

Det är inte så enkelt att ESC handlar bara om musik.
Tävlingen är mycket viktigare än så.



Bengt Fredrikson

Bengt Fredrikson har skrivit en bok om Melodifestivalen.
Den heter Schlagerhjältar - från ABBA till Loreen.

På jobbet har jag en särskild stol, 
ett skrivbord som går att höja och sänka
och ett särskilt tangentbord till min dator.
Jag har dem 
för att jag inte ska få ont i ryggen
när jag jobbar.

Det finns väldigt noggranna regler
för att de som jobbar ska må bra.
Det får inte finnas giftiga ämnen i luften.
Det får inte vara för stressigt.
Det får inte vara för långa arbetsdagar.

Det här tänker jag på
när jag målar min båt.
Det regnar.
Det är bara en grad ute.
Samma morgon har det snöat.

Jag halkar runt på gamla högar av is.
Jag står konstigt böjd
för att kunna komma åt med färgen överallt.
Och den luktar starkt.
Jag får hosta.

Ingen chef hade godkänt att jag jobbade så här.

Men när jag får bestämma själv
så struntar jag i både min rygg
och konstiga ämnen jag andas in.

Är inte det lite konstigt egentligen?

Jag kan inte ens skylla på att
det nog går bra ändå.
För det gör det inte.
För två år sedan fick jag så ont i ryggen
att jag fick ligga i sängen i flera dagar.

Nej, jag tycker inte
att det ska finnas regler
för hur jag ska jobba när jag målar min båt.

Men jag tycker att det är lite märkligt
att det ibland är så himla noga hur saker ska vara.
Andra gånger verkar det inte spela någon roll alls.

Malin Crona
Chefredaktör 8 Sidor

I dag är det den 8 mars.
Då är det den internationella kvinnodagen.
En del tror att det handlar om att säga grattis
till alla kvinnor.

Men nej, det är inte vad dagen handlar om.
Det är inte en dag att fira.

Kvinnor i hela världen
har det sämre än män.
I många länder
får inte flickor gå i skolan.
Kvinnor får inte köra bil, eller jobba.
I en del länder väljs flickor bort redan innan de föds.
Föräldrarna tar reda på att det är en flickbebis i magen
och väljer då att inte föda barnet.

Även i Sverige har kvinnor det sämre än män.
Kvinnor blir slagna av män som de älskar.
Kvinnor blir våldtagna.
Kvinnor tjänar mindre pengar.

Den svenska författaren Karin Boye skrev så här
i sin bok Kallocain:

- Man vill ju så gärna ha ett litet, litet värde, nej det är inte sant, man  vill ha ett stort stort värde.

Det är Linda i boken som säger så.
Hon berättar att hon alltid känt sig mindre värd
för att hon är kvinna.

Jag har alltid velat kunna göra samma saker som killar.
Jag pratar med hög röst, jag säger gärna vad jag tycker.
Många har sagt åt mig att be om ursäkt för det.
Många tycker att jag ska be om ursäkt för att jag tar plats, 
fast jag inte är en kille.
Och jag har börjat göra det.

Jag har upptäckt att när någon blir arg,
så tänker jag alltid att det är jag som har gjort något fel.

"Förlåt", säger jag, utan att ens tänka.

Det är inte så konstigt egentligen.
Hela samhället säger åt kvinnor att det är deras eget fel
om något dåligt händer.

Kvinnor som blir våldtagna får höra i domstolen
att de haft fel kläder på sig.
Kvinnor som får lägre lön än männen får höra att de 
inte bråkat tillräckligt mycket för att få högre lön.
Kvinnor som bråkar för att få högre lön 
får höra att de är jobbiga.
Kvinnor som inte vill skaffa barn får höra att de är konstiga.
Kvinnor som skaffar barn får höra att de är konstiga om de vill fortsätta jobba och göra andra roliga saker.

Jag har alltid undrat
hur det är att vara en människa
som inte hela tiden ber om ursäkt.

Jag har alltid undrat hur det är att
inte automatiskt tänka
att allting är mitt fel.

Jag har ett förslag.

Jag tycker att ni som brukar
säga att kvinnor får skylla sig själva
ska sluta med det.

Och det tänker jag inte be om ursäkt för.

Malin Crona

En caféägare i Stockholm
satte upp en skylt.
På skylten stod det att det var förbjudet för barn 
att vara på cafét.

Många blev arga.
De tycker att barn ska få följa med 
när vuxna fikar.

Många andra tyckte att caféägaren gjorde rätt.
De tycker att barn stör
om man vill sitta i fred
och dricka kaffe och prata.
De tycker att barn skriker, gapar och springer runt.
De tycker att föräldrarna inte passar sina barn tillräckligt.

Jag håller inte med.
Jag tycker inte att det är barnen som stör.
Jag tycker det är de som inte står ut med andra människor som stör.

När jag åkte hem
från Kanarieöarna i vintras
var det fullt av barn på flygplanet.
Någon räknade till över 50 barn.
Det var sent. Barnen var trötta och började gråta.
Snart grät nästan alla barnen.
Det störde mig inte.
Det som störde mig var föräldrarna. 
Föräldrarna trodde att jag tyckte att barnen störde.
De blev arga på sina barn.
De skrek åt barnen att de skulle vara tysta.

Det är ganska ofta så.
Föräldrarna blir nervösa 
och börjar skälla på sina barn
istället för att prata med dem.
De tror att vi andra tycker att de stör.
Kanske har någon sagt åt dem en annan gång
att de är dåliga på att passa sina barn.
Kanske är det därför föräldrarna blir nervösa.

Jag gör så själv ibland.
Jag säger åt mina barn att vara tysta
för att de inte ska störa andra.
Men nu tänker jag sluta med det.
För om föräldrarna slutar vara nervösa
så tror jag att barnen kommer att bli lugnare också.
Och då tror jag att vi kan trivas bra allihop, 
också på caféer och i flygplan.

Malin Crona